Det finns tillfällen då man börjar tvivla på sig själv. Stunder då saker man varit bombsäker på helt plötsligt ter sig allt mer osäkra och tvetydiga. Jag är i vanliga fall kanske inte så säker på mig själv i handling men jag vet i varje fall vad jag tycker. Då är det desto jobbigare att dras in i perioder av tvivel och vankelmod. Det är ingen rolig känsla på något plan. Jag skulle vilja säga att det snarare liknar en regelrätt identitetskris. Men vad sa jag göra liksom, det finns ju inte mycket annat än att acceptera fakta. Eller hur? Har man problem med benskörhet så har man och har man mitt problem så har man. Det är ingen idè att sopa det under mattan. Sådant straffar sig alltid i längden. Den saken har jag bittert fått erfara flera gånger. Hoppas att allt blir bättre nu men man vet ju aldrig säkert förstås. Inte mycket att göra åt saken.
